Man kan på långt håll se Erik och Erika.
De är nämligen så himla lika.
De har lila ögon och knallgrönt hår
och knäna klickar när de är ute och går.

Som ni förstår är de tvillingar av en konstig typ,
lite som en blandning av människa, tårta och småkryp.
Kan hända att en häxa blandat Erik- och Erikadegen,
sen bakat dem i grottan och uppfunnit klickstegen.

Disa är som de allra flesta barn.
Det är bara det att hon samlar på garn.
Rött och blått och rosa, bomull eller ull,
spelar ingen roll, för hon har ryggsäcken full-
av garn som hon ska sticka byxor av,
så att David slipper gå med rumpan bar.
Hans veckopeng för fem år framåt är nämligen slut,
det blev så när han budade på Pippis gamla hus.
Så Villa Villekulla tillhör nu David och Disa.
Där kan de sitta i sina stickade byxor och fisa.

Ceasar tycker att ostbågar är det godaste som finns.
Han blev därför vald till landet Ostkroks enväldiga prins.
Där styr och ställer han med gnagarna,
han ber dem mata honom hela dagarna.
En vacker dag kommer Ceasars mage spricka.
Den som får styra då blir en ostkroksflicka.

Att trolla så att regn blir muffins är inte så lätt,
men det går om man anstränger sig på rätt sätt.
Camilla dyrkar bakverk av alla de slag.
Det är därför solen blev ett havreflarn en dag.
Att Camilla skulle bli Ostkroks prinsessa var dock oväntat.
Lite som att hennes liv från en barnbok var hämtat.

Bertil och Beata var allra bästa vänner,
sånna som varann rakt igenom känner.
De plockade blåbär, cyklade ikapp och pratade om allt.
De skrattade, spelade TV-spel och värmde varann när det var kallt.
Att de skulle gifta sig som stora var vad alla trodde skulle ske,
men en dag hamnade allt på sné.
När Bertil bakade råkade Beata spela TV-spel
och elektonik och vatten blir ju bara fel.
Bertil fick en stöt och Beata fick Game Over.
Sedan dess ligger deras vänskap och sover.

Att Anders kunde hoppa visste hela stan.
Alla gick och väntade på den stora dan-
när Anders skulle hoppa över hela sjön
och inte landa med ett plask och få kallsupar i mun.

Anna var hans största fan och den som heja mest.
Hon tyckte helt klart att Anders var bäst.
Men tårar rann när Anders inte hörde hennes rop.
Han hade fullt upp med att hoppa ur en grop.
Det skulle dock verkligen vara bra,
om Anna visste att han hade vatten i örona.

Idag har jag varit på eminenta Berghs på min kurs igen. Det är så inspirerande att plugga sånt man brinner för att jag snart får andnöd om jag inte får jobba med att skriva. Idag fick vi uppgiften att skriva en annons för Länsförsäkringar med Nalle Puh-tonläge (Tone of voice). Min blev übertjusig.




-Kära nån då, sa Vera,
Nu är det någon som förstört min dörr igen. På det där förskräckliga sättet. Som om tiden stått stilla medan jag var på affären. Och smyckena är borta och den stora, fyrkantiga teven.
I själva verket hade tiden inte allt stått stilla. Det hade hunnit gå 43 minuter sedan Vera lämnade hemmet med Axel, tygkassar och börsen fylld med pengar.
- Vad ska jag ta mig till? Och hur ska jag nånsin kunna bli glad igen?
- Du kan alltid ringa Länsförsäkringar, sa Axel.
- Va? Vem sa nåt?, sa Vera och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur hennes bröst. Men en känsla är inte alltid som verkligheten så hjärtat stannade kvar innanför bröstkorgen och Vera befann sig fortfarande i samma gamla lägenhet med röda sammetstapeter och bruna linnegardiner.
- Vera! Det är Axel som talar! Om man har blivit bestulen av någon som bestulit så kan man ringa Länsförsäkringar! Hör du vad jag säger!?
- Ja, du behöver inte skrika, skrek Vera samtidigt som klockan slog tre.
Hon hade vandrat över kulliga kullar, gräsliga gräsmattor och daliga dalar för att komma till affären och när hon väl kom hem igen så var hon inte, som hon först trodde, tre liter mjölk, ett paket flingor, tre burkar snabbkaffe och en nyrökt rödingfilé rikare. Hon var istället sju halsband, en ring, två broscher och en fyrkantig teve fattigare.
- Så sant som jag heter Axel kan du anmäla skada och inbrott på Länsförsäkringar, fortsatte Axel.
Och det är sant. Att jag heter Axel.
Så sant som det är sagt.

// Sofie

(Bilden hittade jag på en finfin sida.)

När verkligheten når mig
och när drömmarna är slut
då vet jag vem som dansade vid havet
För när du och jag är ensam
och när klockan slagit tolv
då känner jag det sköna välbehaget

Vi skålade i champange
och vi skrattade åt allting som hänt oss
Du sa aldrig hurdan jag var
men jag var mig själv med dig

Och jag kände min hand i din
när vi vandrade ner för branta slänter
Alltid ska vi vandra där
i sommarns ljusa natt

Vi bytte våra ringar
och levde våran dröm
Vi dansade och skrattade vid havet
För när du och jag är ensam
och när bubblet gjort sitt rus
då lever vi det sköna välbehaget

Alltid är du min
och jag kysser dina mjuka läppar
Skägget skrapar upp min kind
precis där jag vill va

// Text: Sofie. Foto: Angelica