Idag har jag varit på eminenta Berghs på min kurs igen. Det är så inspirerande att plugga sånt man brinner för att jag snart får andnöd om jag inte får jobba med att skriva. Idag fick vi uppgiften att skriva en annons för Länsförsäkringar med Nalle Puh-tonläge (Tone of voice). Min blev übertjusig.




-Kära nån då, sa Vera,
Nu är det någon som förstört min dörr igen. På det där förskräckliga sättet. Som om tiden stått stilla medan jag var på affären. Och smyckena är borta och den stora, fyrkantiga teven.
I själva verket hade tiden inte allt stått stilla. Det hade hunnit gå 43 minuter sedan Vera lämnade hemmet med Axel, tygkassar och börsen fylld med pengar.
- Vad ska jag ta mig till? Och hur ska jag nånsin kunna bli glad igen?
- Du kan alltid ringa Länsförsäkringar, sa Axel.
- Va? Vem sa nåt?, sa Vera och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur hennes bröst. Men en känsla är inte alltid som verkligheten så hjärtat stannade kvar innanför bröstkorgen och Vera befann sig fortfarande i samma gamla lägenhet med röda sammetstapeter och bruna linnegardiner.
- Vera! Det är Axel som talar! Om man har blivit bestulen av någon som bestulit så kan man ringa Länsförsäkringar! Hör du vad jag säger!?
- Ja, du behöver inte skrika, skrek Vera samtidigt som klockan slog tre.
Hon hade vandrat över kulliga kullar, gräsliga gräsmattor och daliga dalar för att komma till affären och när hon väl kom hem igen så var hon inte, som hon först trodde, tre liter mjölk, ett paket flingor, tre burkar snabbkaffe och en nyrökt rödingfilé rikare. Hon var istället sju halsband, en ring, två broscher och en fyrkantig teve fattigare.
- Så sant som jag heter Axel kan du anmäla skada och inbrott på Länsförsäkringar, fortsatte Axel.
Och det är sant. Att jag heter Axel.
Så sant som det är sagt.

// Sofie

(Bilden hittade jag på en finfin sida.)